KLUNGR
nafnorðkarlkyn
m., the r is radical, [klungr, Ivar Aasen]:—a bramble; millum klungra ok hagþyrna, Barl. 18, 139; þorn ok klungr, Stj. 38; milli þorna ok klungra, 47; með klungrum ok hvössum hagþornum, 395, (‘spinis tribulisque’ of the Vulgate); þyrni, klungr, ok allt annat íllgresi, Fms. v. 159; rósan vex upp á milli klungra ok þyrna, Hom. (St.); sem rós hjá klungrum, Gd. 6: poët., hræ-k., carrion-thorn, poët. for a weapon, Merl. 1. 36, Lex. Poët.
II. metaph., in Icel., where there are no thorns, any rough ground is called klungr; hraun ok klungr (klungr ok hörkn, v. l.), Bs. i. 452: allit., klettar ok klungr, crags and rocks.