LEYFA
sagnorð
ð, [lof; Germ. er-lauben]:
I. to permit, allow; ley fa e-m e-t, leyfi þér honum at fara sem honum gegnir bezt, Nj. 10; var leyft at gefa upp gamal-menni, Fms. ii. 225; villtú leyfa nökkurum mönnum útgöngu, Nj. 200, passim in old and mod. usage.
II. to praise, with acc.; leyfa is the older, lofa (q. v.) the later form; leyfa freq. occurs in old poets, Hm. 81, 91, Gh. 4 (Mm. 5), Fms. i. 182 (in a verse), xi. 215 (in a verse), Ó. H. 173, Edda 65 (in a verse): in prose—þá er ek leyfi Ólaf konung ok svá háttu hans, Fms. v. 327; lítt er þessi maðr leyfðr fyrir oss, vi. 108; þó er hann mjök leyfðr af mörgum mönnum, Bs. i. 480: the phrase, eiga fótum fjör at leyfa (mod. fjör at launa), O. H. L. 6; but esp. freq. in poetry is the part, leyfðr = famed, glorious, passim, see Lex. Poët.